.

Jag har den senaste dagarna läst Mia Skäringers böcker Dyngkåt och hur helig som helst samt Avig Maria (eller den senare är jag snart klar med) och de har verkligen fått mig att tänka till. Jag älskar hennes sätt att skiva, ärligt, öppet. Avklätt. Hon skriver om allt och ingenting, men hela tiden på hennes villkor och utifrån hennes liv. Det riktiga, inte glammen bakom Solsidan, inte de fullsatta salongerna under hennes uppträdanden, utan om henne, hennes liv, bristerna, motgångarna, otillräckligheten. Livet. Det riktiga.

 

I morse satt jag och läste ett kapitel i Avig Maria om hur allt ska framstå så himla perfekt hela tiden, och att man alltid jämför sig med andra i det "perfekta livet". Jag drog direkt en parallell till de relativt nya medierna, Facebook, Instagram, bloggar och så vidare och vidare. Detta ständiga bekräftelsebehov som har uppstått hos människor, vad är det med oss? Egentligen, vem i all sin dar bryr sig om du varit på gymmet, eller lagat mat, eller tvättat, eller glömt sätta i skithuspapper, eller hånglat, eller... eller... eller, VEM?? Alla tydligen, eller ingen. Egentligen bara du .Ditt behov av att bli bekräftad, din otroliga åtrå efter att samla likes, ära och berömmelse.

 

Det värsta är att det stannar inte här. Det räcker självklart inte med att berätta vad man gör hela dagarna, nej, dessa helt random personer måste ju också tycka att ditt liv är bra, att det är fint och så perfekt det kan bli. Jag anklagar ingen, jag är själv där, jag arrangerar också bilderna till Instagram för att just den middagen ska se extra fin ut. Titta bara längre ner i bloggen, inte sjuttom äter jag frukost ur Jelly Bean-skålar varje morgon, men ni får gärna tro det. Lite vardagslyx sådär varje dag. Jag dricker sodastreamat vatten ur dyra vinglas också.

 

Det roliga var att när jag på vägen hem fortsatte med boken kom jag till ett avsnitt där hon just skrivit om Facebook och det jag reflekterat över under förmiddagen.

 

"Det är så jävla lätt att skiva när man inte behöver ses i verkligheten, bara slänga iväg något litet oskyldigt, få svar, och igen, fram och tillbaka, utan att behöva ta något ansvar. Kanske har man inte ens vett att hälsa på stan fast man skrivt till varandra flera gånger. Fuck it. Det dödar. Iallafall viktiga känslor i mig. Antingen lär vi känna varandra eller så skiter vi i det. Inga fler ytliga, fladdriga bekantskaper"

 

Och det är så sant. Man har så många "vänner" på Facebook, människor man inte ens skulle hälsa på stan på, folk som man aldrig igen skulle vilja umgås med, som har förlorat sin chans, andra man träffat på resor som man knappt vet vilka det är. Är det värt det? Skapar de någon mening i mitt liv? Hur kom de ens in på listan?

Till dessa ska man då delge sitt liv, gärna lite photoshoppat och fint också, så som man alltid har det hemma. Inga konstigheter. Facebook har gett oss en bekräftelsemani, en mani och ett beroende som inte tidigare fanns. Då träffade man människor som sa att ens nya tröja var fin, de sa det utan att man bett om det. Nu är det mer **bild** #dagens #outfit #ny #tröja #Ralph #Lauren, har man över tio "likes" så är den okej, annars kan man lika gärna lämna tillbaka den och spara en tusing. Kravet att man hela tiden ska synas, det som inte hänt på Facebook - det har inte hänt. Det vet alla. Fuck it!

 

Det är det som varit så skönt med att läsa hennes böcker, det finns ingen fasad, allt är äkta. Det har satt saker i  perspektiv, fått en att tänka. Tänk på det du med, vid nästa Instagrambild eller Facebook-status, vad ville du säga med det? Var det något en annan människa faktiskt skulle bry sig om? Nej, jaså, det var inte det, du ville bara bli bekräftad, få synas lite och förhoppningsvis få några fler okända "followers". Dåså. Kör ditt race och lycka till, men glöm inte de vänner därute som faktiskt vill träffa dig på riktigt, #innan #de #skiter #i #det.