.

12.08 gick tåget från Ashfield mot Mount Victoria i Blue Mountains, det tog cirka 2,5 timmar. Vädret vi lämnade i Sydney var strålande sol och jättevarmt, väderprognosen för Blue Mountains hade varnat för regn och åsksurar men detta kändes väldigt långt borta då vi sprang till tåget i värmen. Väl framme i Mount Victoria hann vi knappt gå av tåget innan en blixt slog till och strax efter kom en enorm åskknall, perfekt tänkte vi. En minut senare slog en stor droppe mot marken och vi kände att det var kört. Erik köpte en poncho då han glömt sin regnjacka och det var nog det bästa köpet kan kunde ha gjort för en halvtimma senare vräkte regnet ner, åskan mullrade och tillsut kom också haglet. Vi gick 5 km på en grusväg i ösregn, verkligen ÖSREGN! Det slutade regna när vi skulle börja klättra nedför berget, solen tittade fram lite och man kunde njuta av naturen runt omkring en. Naturen som förresten var helt underbar, det kändes nästan exakt som att gå i regnskogen på Universeum i Göteborg, luften var varmt och hade hög fuktighet, runt omkring sjöng exotiska fåglar och det luktade eukalyptus. Min första tanke när jag såg och kände allt detta vara att, WOW! Har allt detta funnits här hela tiden medans jag gått runt i lilla Borås hela mitt liv, det är inte klokt! Vandringen gick nedför i säkert ett par timmar tills vi kom fram till ån som flyter nere i dalen. Här möttes vi av ett vackert vattenfall, stort tyckte jag, men det var innan jag visste vad som skulle komma två dagar senare...

 
Utanför stationen precis innan regnet kommer




Vattenfallet, ser nu hur blöt jag är efter regnet!? Det var inte mycket som var torrt här kan jag lova.



Vi fortsatte våran promenad utmed ån hela vägen till vårt första campingställe som Karin med omsorg hade valt ut. Vägen var inte helt lätt att gå, vi fick krossa ån några gånger och klättra lite då och då, men roligt var det! Dock längtade man fram till slut då man var helt genomsur och man visste att mörkret inte var alltför långt borta.

När vi kom fram slog vi upp tältet direkt och det var tur för bara några minuter senare föll mörkret fort. Jag gick in i tältet och vek upp mina blöta byxor och upptäckte någon gegga på mitt ben, funderade på hur det kunnat fastna en sådan jordklick på vaden, bara för att en sekund senare inse att det inte alls var jord, skrek till och fick Erik att slå bort det, det blödde. Det var en blodigel som sugit sig fast. Äckligt.
När alla fått på sig torra kläder satte vi oss i tältet och lagade mat, det blev ris med grönsaker och cocosmjölk, hur gott som helst! Till dessert drack vi glögg med mandlar, perfekt inne i ett mysigt tält efter en dags vandring i regn. Då det var bäcksvart ute och det enda som lös upp var det klara ljuset från månen, som förresten var förvånandsvärt starkt, så bestämde vi oss för att gå och lägga oss. Jag kunde inte somna utan låg vaken ett tag. Helt plötsligt rycker Karin till, jag viskar lite tyst till henne att, shit vad du skrämde mig. Hon svarar inte. Helt plötsligt ropar hon till, hoppar upp ur sovsäcken och säller sig hoppandes i tältet samtidigt som hon sliter av sig byxorna. Här skrämde hon mig så mycket att jag ger ifrån mig världens tjej-skrik (en del av mina kompisar har varit med om detta skrik så ni vet hur det låter), väcker Karin och Erik och  ett allmänt kaos uppstår i tältet. Karin har lyckats få av sig byxorna på en sekund, hon står fortfarande och skriker hoppandes i tältet samtidigt som hon ber mig leta upp vad det var hon hade känt på sitt ben, något hade bitit henne i sovsäcken. Jag fumlar efter pannlampan, lyckas tillslut hitta den och få den tänd. Lyser runt i tältet och hoppas för mitt liv att det inte ska vara en två meter lång Brown Snake, för sånt finns det gott om i skogen här. Till allas lättnad hittar jag djuret tillslut och som tur är var det "bara" en ca 1 dm lång blodigel som hade suttit på Karins ben och gottat sig ett tag... Efter att vi fått ut blodigeln ur tältet, plåstrat om Karin och för säkert femte gången kollat så vi inte har fler små söta iglar på oss lägger vi oss igen. Sov inte alls bra och detta kändes som det längsta natten på evigheter.

Sätter upp tältet mitt i skogen, riktigt såhär mörkt var det dock inte...



Tältplatsen var inte helt fel, även om blodiglarna inte var så uppskattade.

Dag två sov vi ganska länge, vi gick inte upp förräns vid kvart i 10. Ett tag innan vi gick upp hade vi också fått syn på de första människorna sedan vi lämnade den stora vägen och bagav oss in i skogen dagen innan. Med glada hälsningar vandrade de förbi vårt tält, de måste startat väldigt tidigt den morgonen. Vi plockade ner tältet och kokade lite gröt innan vi fortsatte våran strapats utmed ån. Denna sträckan var ganska enkel att gå nu när man i efterhand vet vad som komma skulle. Det gick lite upp och ner och vi fick ibland klättra över både stenar och träd för att komma fram. Vädret var mycket bättre idag, solen sken och det var rikigt varmt.






Varm!!


Vattnet tog slut en bit efter halva vägen och den sista kilometern var allt vi kunde tänka på stora glas fyllda med iskallt vatten, is och citron, smoothies, glass, iskall cola med klirrande is och färska saftiga frukter. Livet var hårt den sista timman ;) Jag har under hela vandringen konstant haft Guldet blev till sand från Krisitna från Duvemåla-musikalen på huvudet av någon konsig anledning, under denna sista timma kan jag säga att biten ´ur en stinkande källa drack han vatten, han blev sjuk och gick bort från mig den natten, man hör vatten som porlar när ens huvud står i brand, å Krisitna, guldet blev till sand` gick på repeat i mitt huvud. Haha!
Det första vi gjorde när vi kom fram till nästa campingplats var att gå ner till ån och hämta vatten som vi sedan kokade och gjorde Miso soppa av, hjälp vad gott det var med soppa och varmt vatten! På denna camping mitt ute i skogen var det lite mer civilicerat då det tältade andra här med (det fanns till och med ett utedass!). Vi satte upp tältet och sprang sedan ner och badade i ån, det var jättehärligt att få svalka av sig lite. Sedan lagade mat, pasta med tomatsås och tonfisk denna gången,under tiden vi åt så kom mörkret. Vi gick och la oss vi 10 tiden och denna natten sov jag mycket bättre.

Jag orkar verkligen inte skriva mer nu, men lovar att fortsätta skriva imorgon och då också fixa iordning inlägget lite så ni får se alla fina bilder och höra vad som hände sedan!

Okej, så ska jag se om jag kan få klart detta inlägget!

Vaknade tidigt nästa morgon, min mobil ringde av misstag vid 7... Låg kvar en liten stund i sovsäckarna innan vi gick upp och började göra frukost. Det blev gröt denna morgonen med. Gick ned till ån och hämtade vatten som vi skulle koka så vi hade något vatten att dricka under dagen. Alla andra hade redan packat ihop sina tält och gett sig av, de måste ha vaknat jättetidigt... Jag tror vi lämnade tältplatsen vid 10 tiden, då mobilen var avstängd hela helgen och ingen hade någon klocka så hade vi inte riktigt koll på tiden.


Blue gum forest, ganska fräck skog eller hur? I denna skog satte vi upp tältet andra natten


Här hämtade vi vatten, badade och diskade



Plockar ner tältet


Den första biten på denna dags vandring var väldigt enkel, det var mest platt och inte allt för komplicerat att gå. Träningsvärken från dagarna innan kände man dock av en hel del. Min ryggsäck hade också blivit betydligt lättare, när vi började vandringen på fredagen vägde den troligen runt 17 kg, nu kan det inte ha varit mer än 10 kg vilket var jätteskönt!




Efter kanske 4 km kom vi fram till ett jättefint ställe, junction-någonting hette det. Då vi alla var väldigt varma bestämde vi oss för att stanna här och bada och fika lite, vattnet var helt underbart svalkande och naturen runtomkring var väldigt vacker!








Detta lilla vattenfall slår nästa, men bara nästan jacuzzin hemma ;)

Ödlor såg man med jämn mellanrum när vi gick, här är en som håller oss sällskap när vi fikar. Lite senare på dagen såg vi en som var mycket större och lite taggiare.


Gick sedan vidare och det var nu det rikigt jobbiga började, klättringen upp från dalen igen... Bröjade med att vi kom till en brant stentrappa (mamma den liknade lite den som Österrikaren eller vad han är har i stugan, fast brantare...), jag hoppades innerlig på att detta skulle vara den enda och att det skulle plana ut lite efter en stund. Men icke... Trappa på trappa kom och mellan det var det lite klättring upp för stenar och några alltför korta partier där det bara lutade lite lätt uppför. Efter ett par timmar med konstant klättring uppför branta trappor kom vi äntligen fram till ett enormt vattenfall, det var så ortoligt skönt att få stanna och vila lite och svalka av anstiktet i vattnet. Den sträckan vi precis gått var så äckligt jobbig att gå, trodde nästan att benen skulle vika sig under mig, hela kroppen värkte och svetten bara rann överallt! Jag brukar aldrig vika ner mig och erkänna för andra när jag tycker något är jobbigt, men nu var det inte långt borta... Min enda tanke var att JAG SKA ALDRIG VANDRA IGEN!!


Ser ni Erik nere i vänstra hörnet på bilden? Försökte ringa in honom i rött. Vattenfallet var högt!



Från vattenfallet såg vi toppen på berget och det slutliga målet, det var skönt att se att det inte var så långt kvar. Funderade dock på hur sjutton vi skulle kunna ta oss upp då berget stupade nästan 90 grader rakt ner... Det visade sig snart att det faktiskt var uppför denna lutning vi skulle gå, inte någon väg runt berget som jag först kanske trott. Så här gick vi nu på en stig som va cirka 1 meter bred med ett stup på ena sidan och en bergsvägg på andra. På vissa ställen var det rikigt läskigt att gå då det inte fanns något staket att hålla sig i. Var väldigt tacksam över att de satt upp staket på de ställen där det var som allra smalast och brantast. Trapporna fortsatte, och vi gick på... Toppen närmade sig långsamt men när man blev lite trött var det bara att titta ut över dalen och njuta av hur underbart vacker naturen var!




Till höger är det bara stup rakt ner!

Efter ytterligare några timmar (kan ha varit en och en halv, två eller tre timmar, jag har ingen aning) kom vi äntligen upp på toppen!! Det var så skönt att äntligen vara framme! Utsikten var helt fantastisk och jag var faktiskt lite stolt över mig själv att jag tagit mig upp hit! Har ju aldrig vandrat innan ju ;)


Utsikten från toppen, helt okej måste jag säga! Där nere i dalen gick vi.

Vi gick till ett informationscenter/turistinformation som Ulla hade tyckt jättemycket om när hon och Stig var här. De hade mycket fina saker där inne, dock inte ett märke som jag ville köpa och sätta på min ryggsäck... Det bästa av allt var när damen i kassan berättade för mig och Erik vad en pappa och hans två barn som hade campat på samma ställe som oss sista natten hade sett på vägen. På det stället där vi hade stannat och badat och fikat innan under dagen hade de sett en TVÅ METER LÅNG PYTONORM!! Tänk om den hade kommit och slingrat sig runt benen på oss när vi gick där i vattnet bland stenarna. Jag tyckte det var lite coolt. De hade kommit fram ca 2 timmar innan oss så ormen kanske låg och lurade där någonstans när vi badade!
Vi bytte om till torra kläder och gick sedan in mot Blacktown (är inte rikigt säker på att det hette så), köpte med oss lite mat och började sedan vår resa tillbaka mot Summer Hill.

Efter en helt underbar vandring med massa roliga, och lite jobbigare upplevelser var det skönt att komma hem och äta lite mat och ta en ordentlig dusch. Detta var helt klart det roligaste jag gjort i Australien hitills, hade kunnat ta ett kort för varje 10 meter vi gick för det var så vacker överallt!

Mamma var beredd, jag kommer förmodligen dra med dig till Blue Mountains när du kommer, har dock tagit en broschyr om ridning i Blue Mountains istället, för det där sista biten knäckte mig! Haha ;) 

Sådär, detta var min Halloween helg, hoppas att ni orkade läsa hela inlägget och att eran helg varit bra den med!
Kramar